Ja, det blev ingen roligare rubrik än så...

Sitter här vid datorn och försöker klura ut vad fasen jag ska göra av mitt lilla liv.

Jag vet att jag vill så mycket - men jag får aldrig arslet ur vagnen så att säga. För det känns alltid som om jag inte vet vart jag ska börja. Åt vilket håll jag ska gå? (Tillbaka till Alice och lila katt) Ja hur som helst, idag ska jag byta däck på bilen, det behövs nya tofflor nu för det är minsann lite frost och riktigt isigt på vägarna vid kvälls/morgonsidan. Till och med här i södern ;)

However jag är sugen på att göra nåt kreativt, men vad sjutton är det då...? Var börjar jag och hur vet jag vad som passar mig? Så jag letar och letar...oooooch letar lite till.

Jag skulle vilja hålla på med inredning tror jag... men fakta är ju att jag faktiskt inte kan nåt om det riktigt.

Eeeh... jag vet inte men är det inte därför det finns utbildningar om det ?! Säger ni.

Jo jag vet... men det känns så knövligt när det inte är här i staden. I och med att vi nyss har flyttat hit och jag har karln och katten här så känns det så tokigt om jag skulle åka iväg själv. För alla vet ju vad det blir av allt då... jo då blir man ensam tillslut. Och jag är inge bra på att vara ensam helt själv.

Crap.

Skitsamma. Jag letar vidare. Så får jag väl se vad som händer. Jag vill så mycket men kommer mig aldrig för! Morr!

 

lillasystern

1 november 2008 15:36

Att vara ensam.. jag är inte bra på det heller. Jag börjar gråta vid kvart över sex-halv sju tiden, det går bra fram tills dess. Det är synd om mig, tycker jag.
Men jag har funderat över det där vi talade om, "När börjar man leva?". Och faktiskt så lever man varje dag men det enda man väntar på är den dagen då man ska ha passerat ett "START". Sanningen är nog att skylten med "START" är för länge sedan passerad, för ca 18 år sedan för mig.
Allt löser sig nog egentligen, är det något som inte känns bra så ska man nog försöka se åt nåt annat håll och våga. ENSAM är man aldrig, även om det känns så inuti. Jag känner mig ensam nu fastän jag har mamma o pappa i rummet bredvid och en underbar Veronica som kramar mig hela tiden. Konstigt va?
Saker och ting löser sig, vi får bara inte ta allt så allvarligt.. Vi måste njuta av livet medans vi kan för annars blir vi ledsna när vi är gamla. PUSS * Älskar dej!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Ja, det var längesen jag var och kikade här inne nu *kikar runt*   Känner igen mig gör jag dock :)  Men se, detta var bara en engångföretelse, nu springer jag nämligen runt på ett nytt ställe. Som min lilla syster yster inrett så fint åt mig. Välkomn...

Prestatinsångest blev dagens tema. Både på jobbet och nu här också. On the blogg. Och nu har jag en katt i knät också så det blir pekfingervalsen när jag ska skriva.  När man inte känner att man brinner för det man gör, ska man då fortsätta göra det?...

Well, jag hade ju nästan glömt bort att jag fanns här. Men så tänkte jag: Jag kikar in o ser om nån skrivit och då var det minsann 3 vänliga själar som förbarmat sig över min ekande tomma blogg. Och glad blev jag och tänkte då här försöka göra ett fö...

Latfisen har återkommit till brottsplatsen. Men känner att hon inte orkar skriva... så jag ville bara visa min lilla lillasyster som antagligen är här och smyger då och då - att jag lever. Men de e knappt ;) ...

ja det vill jag. Massor av things ! Och jag tänkte här för mig själv göra en liten lista. *Fotokurs - skulle vara hur kul som helst, verkligen lära sig grunderna och dessutom sen kanske få tag på en "riktig" kamera. Förslagsvis Nikon D90 :D Jag säger...