Ja, det kanske låter värre än det är om man låter fantasin flöda fritt. Dilemmat här för dagen är dock faktiskt endast så pass stort att det sträcker sig till en viss mage på... tja... inte ens knänivå - faktiskt...

Kattrackarn här äter snart på inredningen och vi börjar bli smått less på det. Han slänger sig som en liten kannibal på allt som rör sig och det spelar ingen roll om det, som alldeles nyss, bara är pulver till en Varma Koppen. Nej då. A-l-l-t ska ätas! 

Sen rusar han runt som en vettvilling och klöser sönder soffan på sina damp-turer runt i lägenheten. *Suck*  Han måste ju antingen ha mask, vilket borde vara en liten chans till eller så har han ett bottenlöst hål därinne som slukar allt han lyckas äta.

...

Jag tror inte på nåt av de övre alternativen. Rackarns. Han är alltså bara konstant hungrig, vårt lilla gatubarn. Ja, det är en teori jag har, att eftersom han levt utomhus de första veckorna i sitt liv (Ty det lilla livet är hämtat från ett katthem) så kanske det har satt sig i ryggmärgen att nu jäklar! Äta det som ätas kan! (För ve och fasa - vem vet när man får krubb nästa gång?!) Kuriosa till historien kan tilläggas att matad blir han cirka 3-4 ggr om dagen;)

*Gapa stort och spring framåt fort som satan så hinner man nog få rätt mycket i magen - allt kanske inte hör hemma i en mage meeeeeeeen who cares!?* Fill it up please!   

Så äventyret fortsätter och spänningen är alltjämt lika olidlig på vad som kan hittas gnagat i kanten på till nästa gång. Det är som att ha en husmus. 

Bäst att gå och kolla till kycklingen till ikväll, annars hinner den väl inte se dagens ljus ur påsen ens en gång.