att gräset ändå kan vara liiiiiiiiiiiiiiite grönare på andra sidan? Eller va..?

Jag begriper inte...och förstår inte varför det ska vara sååå svårt att ta sig nånstans.

Igår hade jag, som jag bestämde, "grus" i ögat istället för en nagel som jag sen fick veta hela tiden skulle ha varit en "nål".

Det är tydligen såna man har i ögat..

Jag har världens åldersångest och panik för vad jag ska ta mig till... Det kanske susar förbi många "Kolla här finns chanser och möjligheter för dig som du borde hoppa på - "tåg.

Men antingen har jag jävligt tunga pjux eller så är de inte så väldigt hoppvänliga. Eeeeller - så är det så att det susar förbi alldeles för fort för att en kronisk beslutsångestmännska som jag ens ska hinna få tag i ens ett dörrhandtag på satskapet.

*Swooooosch!*

...Fattar inte varför de skulle vara "hopp-vänliga" skor egentligen? Jag menar, tåget borde väl egentligen stanna upp om man vill gå på? Så man kan "kliva" på  - som vanligt folk gör när man ska på ett tåg?

Hur som helst och what ever - Det är så svårt att ta steget liksom  - att våga - för man vet ju precis huuuur myyycket det skulle kunna gå åt helvete om det skiter sig... (Positiv syn på saker o ting..., eller hur?)

Fast det är ju verkligen så att om man heller inte hoppar (eller "går på" som vanligt folk) så har man ju heller inte provat och då vet man ju inte om man passar för nåt/ vad man går miste om. (Hej klyschan, jaså det var där du gömde dig...)

Men det spelar ingen roll - jag har ångest ändå, för nu verkar det som jag inte ens vågar titta åt det håll som tåget kommer ifrån.

Men det är ju bara det att "aaallaaa" man pratar med verkar ha skuttat på tåget. Och man vill ju så gärna vara "Dem" - men då jag, jag törs som inte riktigt.

Why the fu*k is that? !

Hälsningar

The fegfis