Jag känner mig som en svans ibland... En svans,( som snart fyller 25 - schhh - ännu mer panik) ett kardborreband, plåster eller vad ni vill.

Många gånger vill jag gärna ha någon som går före, varför är det så...? Jag kan gå själv, jag har två jättebra fossingar (med fina mormorsstövlar på oftast) att knata med. =) Men jag har en tendens att alltid gå...ja, efter. Hmm?

Fötter och hjärna har en dålig kommunikation ? Huvvet gapar som fasen ibland att jag borde ta för mig. - men jag gör det kanske inte riktigt lika ofta som jag borde... Fötterna bestämmer. Jag går helst sist.

Jag pratade med mamsen idag och jag sa att jag kände mig som Alice i Underlandet. Ni vet, när hon pratar med vad heter han nu igen... filurkatten?

Ni har hört det förr: Hon vet inte vilken väg hon ska gå och frågar därför den lila missen i trädet. Vart vill hon komma, vilken är hennes slutstation och mål va? 

...

Ja...nej.. det vet hon ju inte förstås. Och hur ska då lila missen (som om jag minns rätt, nu endast syns i kontur. ) veta vilken väg hon ska gå?

Alla känner väl/ ju så ibland... jag är inget undantag. Men jag bara undrar, hur gör man för att hitta dit man ska och våga gå först? Jag har mycket jag vill och tänker mig göra nån gång i livet. =)

Men livet rullar ju på varje dag, varje minut och sekund som jag sitter här och just väntar på att livet "ska börja".

Och då, medan jag väntar... så kan jag ju gå dit du går... eller?

Det är inget fel att gå i fotspår och agera lite svans då och då, men jag skulle behöva vara lite mer "öron" för det mesta :) 

Ja, jag får se hur mitt nya levnadsår går and what it may bring.

Ett par söta öron kanske, vem vet ? =)